Reseberättelse från USA
avsnitt 8: Portland

Från Seattle tog jag tåget vidare till Portland i Oregon. Det var dit familjen Macahan i tv-serien var på väg. Konduktören på tåget blev märkbart irriterad över att jag inte hade satt fast biljetten på bagagehyllan, som brukligt är. Eller i en läderficka på sätet, som de gör på pendeltågen i New York. Vinklingen på biljetten talar sedan om vid vilken station man skall av på, och konduktören tar bort den just innan.

Under resan sågs Tacoma narrows bridge. Den där bron som rasade 7 november 1940, efter att ha svajat våldsamt i vinden. Medan längden var 854 m, var bredden endast 12 m. Jag hade faktiskt ingen aning om att den senare byggdes upp igen. Jag tjuvlyssnade också på en konversation mellan två tidigare obekanta damer, som båda var på väg att göra Portland över helgen. Att döma av hur stadskärnan i Seattle avfolkades på kvällstid, så var det nog en god idé att åka bort.

Portland var avgjort mer europeiskt till sin stadsplan, med mest låga affärskvarter i centrum. Områden längre ut var i gengäld oväntat exploaterade, med större hus än man är van vid i detta land. Detta grundar sig på en väl övervägd plan, styrd av olika nivåer på fastighetsbeskattningen (property tax).

Tanken är förstås att de områden som ligger nära spårvagnen MAX (Metropolitan Area Express) skall utnyttjas bättre. Folklivet i centrum med uteserveringar, och en i övrigt levande stadsbild gör antagligen Portland till något av ett unikum i detta land. Inte så mycket motorvägar fanns det heller, och stan är välkänd för sitt generösa nät av cykelbanor.

Spårvagnstrafiken gick påtagligt fort (105 km/h), med långa hållplatsavstånd utanför centrum. I pedagogiskt syfte kör man lite snabbare än trafiken på motorvägen, som linjen österut följer. Konstutsmyckningen på stationerna längs sträckan till västra utkanten av stan är en sevärdhet. Blå linjen är med sina 53 km faktiskt något längre än världens längsta tunnelbanelinje (A i New York). Stationen Washington Park ligger 79 m under marknivån, vilket är den näst djupast liggande i världen.

Ambitiösa utbyggnadsplaner finns för nätet, som i nuläget består av totalt 71 km spår och 64 stationer. I centrum finns även en linje kallad "streetcar", ett gammalt namn på spårvagn. Denna körs i lugnare tempo, och med tätare stopp. Vagnarna är av märket Skoda, medan MAX trafikeras av vagnar från Bombardier och Siemens.

Slutligen hittade jag ett postkontor, efter att nästan börjat tro att de försvunnit även i USA. Mycket trevligt bemötande dessutom. Några nya vattentorn till min samling blev det också. Ganska naturligt i en kuperad stad utan så mycket höga hus, där man annars gärna bygger in vattenreservoarer. En liten utflykt gjordes över delstatsgränsen till Vancouver i Washington, ej att förväxla med sin namne i Kanada.

Hotellets frukost lämnade en del i övrigt att önska, ett kafferep med sju sorters kakor hade varit mer hälsosamt. Inte heller här torkade tvätten något vidare, så det fick vänta till nästa destination.

Lars