Reseberättelse från USA
avsnitt 7: Seattle

Efter Kanada fortsattes resan till USA. Välkomnandet var kanske inte som jag väntat mig. Enligt den nya stilen spelar det inte längre någon roll varifrån man kommer. Det räcker med att man är utlänning, så är det i sig mycket suspekt. Helt enkelt ett hot mot landets säkerhet, och sådant kan ju bara komma utifrån. Vem som bombade i Oklahoma City är förstås glömt, liksom alla skottdraman.

Hur som helst fick jag för första gången utanför Sverige mina väskor genomsökta. Jag var inte heller den enda. Alla passagerare från båten radades upp på två led redan på kajen. En ansenlig mängd personal gick sedan igenom ALLT. Min inspektör bläddrade t.o.m. igenom varje sida i (porr)tidningarna jag hade köpt i Calgary. Han verkade finna stort intresse i att kontrollera att inget var gömt mellan varje sida. Att gränsen från Kanada skulle vara svårforcerad hade jag faktiskt inte trott. Finns det månne taggtråd hela vägen till Maine också (500 mil).

Hotellet gav inte heller något kul intryck - slut på WC-papper, dålig TV-bild, ingen städning på hela tiden. Jag iddes inte ens klaga, dels hade jag redan betalat i förväg, och sedan vet jag ju att amerikaner bara har två lägen. Antingen påklistrat serviceinriktade, eller otroligt nonchalanta, snäsiga och byråkratiska. Som privatpersoner är de dock ofta trevligare än de är i tjänst. Det skall ockå nämnas att de amerikanska turister som vi möter här, vanligtvis är bättre. De har ju redan passerat den mentala barriären det innebär att åka utomlands, och har därigenom visat att de är intresserade av omvärlden.

Jag insåg snart att denna stad hörde till den sämre kategorin, så jag skall väl försöka hålla mig till det som ändå var positivt. Seattle Space Needle från världsutställningen 1962 var oerhört välskött och snyggt. Helt omöjligt att tro att detta utsiktstorn var äldre än ett par år, och för 140 kr i inträde fick man lite valuta i alla fall. Ett märkligt fenomen från samma tid var Alweg-banan dit. Denna var ännu i drift, och mot alla odds umgås man med planer på en utbyggnad. Jag skulle dock bli mycket förvånad om detta sker.

Färjorna till öarna omkring gav också ett bra intryck, särkilt intressant var att de bara tog betalt i en riktning, fast så är det med Staten Island i New York också. En lustig detalj var att jag i sjunde klass skulle skriva ett arbete om just denna trafik (Washington state ferries). Därav blev dock inte mycket, om man skall vara ärlig. Jag gjorde flera turer till olika resmål i stadens närhet, bl.a Bremerton. Hela tiden var mount Rainier synligt långt i fjärran. Detta berg skulle ligga drygt 10 mil bort, men i kraft av sin höjd på drygt 6000 m syns det ändå.

Det som kallades Metro gick inte på spår, utan var originellt nog trådbussar under jord. Orsaken att detta byggdes sägs vara trafikstockningar ovan jord. Man kan ju undra om inte någon har funderat på gamla hederliga bussgator. Som om det inte vore nog att stationerna bara håller öppet kontorstid M-F, så är bussarna som använder tunneln av tvåsystemstyp. De har alltså både elmotor, och dieseldito. Dieselmotorn stängs av inför körning i tunneln, varpå den åter startas utanför. Även om det skulle vara på en sträcka där det redan finns luftledning. Stan har nämligen också renodlade trådbusslinjer.

Någon gång i framtiden är det planerat att köra spårvagn i dessa tunnlar. Spåren var faktiskt redan på plats, i form av rännskenor. En linje planeras från flygplatsen Seatac (Seattle-Tacoma) i söder, och till universitetet norröver. Eventuellt kommer också en befintlig pontonbro över Lake Washington att trafikeras.

Fram till dess får man nöja sig med en museal linje i centrum, som körs med vagnar från Melbourne i Australien. Sträckan delas även av godståg. Se bilden nedan, tagen från samma plats.

Seattle är närmast ökänt för sitt mulna och ofta regniga klimat. Som bilderna visar hade jag alltså en osedvanlig tur med vädret. Det kan också vara läge att påpeka att samtliga bilder i denna berättelse är egna foton.

Till sist kan ju nämnas några saker som Seattle är känt för. Bill Gates, Boeing, bandet Nirvana, och förstås Starbucks kaffe. Ja vadå Starbucks, undrar mina landsmän. Sverige är nog bland de få länder i världen som inte har Starbucks ännu...eller vänta. Både Roberts coffe och Waynes coffe är ju karbonkopior. Så snart Starbucks etablerar sig i Sverige lär de helt enkelt köpa dessa kedjor, och bara byta skyltarna.

Lars