Reseberättelse från USA
avsnitt 9: San Francisco

Från Portland i Oregon flög jag direkt till San Francisco. Min fascination för staden hade funnits där alltsedan 70-talet, då en sjömansbekant till min moster visade en egen film därifrån. Det visade sig också vara en av höjdpunkterna på resan, trots att jag kände mig ganska blasé vid det laget. Invånarna gav inte intryck av att vara lika nervösa för det här med "kampen mot terrorismen", som annorstädes. Kan man leva med hotet om att stan när som helst kan slås i spillror på sådär 20 sekunder av en jordbävning, klarar man nog också denna ovisshet.

Tyvärr var misären tydlig, med en högst påtaglig närvaro av både sopor och hemlösa. Stämningen i stan kändes trots det ganska trygg och gemytlig, och man fick helt enkelt gå ut på gatan en bit, för att komma förbi på de ställen där det låg för många på trottoaren. Man klampar ju trots allt rätt upp i det enda hem som de har.

Jag tror att lokalbefolkningen är väl medvetna om turismens betydelse. På något sätt fick jag ibland intrycket att allt var en sorts kuliss anpassad till vad besökarna vill se. Kabelspårvagnarna är ett bra exempel, som mest liknade en åkattraktion på tivoli, med sina ändlösa köer av turister, och höga biljettpris.

Där fanns också en annan linje som trafikerades med vagnar från 30-50-talet av s.k. PCC-typ. Dessa är målade i ett otal färger från de städer (många) som haft sådana. Även en Milano-vagn från 20-talet fanns på plats, trots att åtskilliga ännu används i deras hemstad. En M25 från Göteborg var också planerad, men nya importregler efter 11:e september har gjort att man avstått från det besväret.

Moderna spårvagnar finns också, fast de går under jord i centrum. Visserligen är denna tunnel inte så gammal, men just det faktum att det finns en del äldre tunnelsträckor en bit ut från centrum anses vara anledningen till att spårvagnarna finns kvar i San Francisco. Det hade varit svårt att köra buss där. Några andra städer som Boston, Newark, och Cleveland gjorde likadant. Vagnarna är märkta MUNI, vilket står för municipal railway.

Fishermans wharf var som en permanentad vattenfestival. Alcatraz skippade jag, trots att det egentligen borde varit lågsäsong, var väntetiden flera timmar för att ens komma med en båt ut till ön. Priset var sanslöst dyrt. Annars bjuder ju en stad som denna på vackra vyer alldeles gratis. Exempelvis gjorde jag en tur till höjderna en bit söder om centrum. Twin peaks (ja de heter faktiskt så) låg på drygt 1000 fots höjd, eller 300 meter.

Naturligtvis passade jag också på att ta pendeltåget Caltrain till Silicon Valley, eller Santa Clara Valley som det egentligen heter. Detta är ett samlingsnamn på San José m.fl. samhällen. Även fast området är på tillbakagång sedan "it-bubblan", rådde inget tvivel om att det ännu finns pengar i branchen. Det ena företaget bjöd över det andra med skrytsamma planteringar och fasader. Cisco systems (San FranCISCO) hade en fontän som bildade företagets märke i stora vattenkaskader. Allt var välordnat, kliniskt rent och sterilt på ett nästan skrämmande sätt, och en oväntat kontrast mot den relativa slummen i San Francisco.

Sett ur besökarens synvinkel hamnar San José dock lite i bakvattnet. Trots att det är en miljonstad, var det nästan omöjligt att hitta ett vykort med lokalt motiv. De flesta visade bara något från "Frisco". Nu kom förstås jag mest dit för spårvagnarna. Slutligen erhölls förklaringen på ett foto från 80-talet, där en vagn i San José är skyltad "Great America". Jag trodde att det var ett uttryck, men fick nu veta att en konferens och mässanläggning heter så. Ett kafébesök blev det där, samtidigt som en båge slogs (inte lätt att göra ute i skogen i dessa nästan trädlösa trakter).

I stadens centrum köpte jag några fler filmrullar av 120-typ. Beklagligtvis hade favoritkameran gått sönder dagen innan, men som tur i oturen var det ju i alla fall på slutet av resan. En mellanformatskamera från 50-talet, som var med för vissa bilder, fick ta över rollen som huvudkamera. De flesta bilderna i detta avsnitt är alltså tagna med en Zeiss Ikon från 50-talet. Filmen är däremot modern.

Oakland bay bridge från Ferry building plaza.

Förutom Golden gate finns också en annan ganska berömd bro. Nämligen Oakland bay bridge (1936), vilken egentligen består av två hängbroar på rad. Vardera bron har ett hängspann på 704 m, och ett världsrekord skall bestå i det djupaste brofundamentet, hela 74 m under ytan. När bron blev för hårt trafikerad, tänkte bolaget som driver bron bygga en till parallellt. Dock konfiskerade då myndigheterna intäkterna som man sparat till ändamålet i många år.

Det byggdes istället en tågtunnel under vattnet till Oakland. Denna blev stommen i Bart (Bay area rapid transit). Om det skall betraktas som tunnelbana eller pendeltåg är källa till en diskussion bland sakkunniga. Bristande betydelse för lokala transporter inom San Francisco skall enligt vissa vara avgörande för benämningen pendeltåg. De går både fort och långt från stan, så jag lutar nog också ditåt.

Jag kikade lite på Oakland, som låg bara några minuters väg bort under San Francisco-bukten. Fremont, som var en av ändstationerna, ägnade jag en längre promenad. Här spelade Chaplin in flera av sina filmer. Det var även intressant att komma lite närmare dessa gula trädlösa kullar som man ser överallt i trakten.

Längs huvudgatan Market street i San Francisco fanns regnbågsfärgade flaggor på lampstolparna. Många män gick också helt ogenerat hand i hand. Det verkar alltså vara en liberal och välkomnande stad, något som säkert också kommer mig som ickebög till godo. Vid fotografering av Golden gate, råkade jag tyvärr störa ett par herrar bakom en stor sten vid stranden. Det låg en hel del kondomer i närheten...

Delar av Marine County besågs också. Detta ligger norr om Golden gatebron (1937), lätttillgängligt via färja eller buss. Lustigt nog hör båda till samma bolag som driver själva bron. Där har de täckt in alla marknadssegment, och propagerar även för att folk INTE skall åka bil över bron. Den är överbelastad redan som det är. På brobolagets hemsida berättas bland annat om föreslagna ordningsregler för turister på besök kring bron.

Avslutningsvis får sägas att S.F. hör till de vackraste städerna jag besökt (Bergen, Karlskrona och Hong Kong är de andra på topplistan). Hemresan gick via ett endagsbesök i Amsterdam, så man får mer valuta för pengarna. Natten tillbringas ju ändå regelmässigt på flyget, när resan går österut. När jag åter känner att man välkomnar turister i USA, finns det en lång rad resmål som jag gärna besöker.

Lars