Reseberättelse från Kanada
avsnitt 5: Vancouver

Efter Calgary fick det bli flyg till Vancouver. Det var klart väder tills flyget passerat ovanför Banff, då kom molnen. Vid kusten skiner solen aldrig - ungefär den informationen hade jag fått. Därför var lyckligtvis några snabba filmrullar medtagna för den delen av resan. Vädret visade sig dock vara bättre än ryktet, så det kom inget regn i alla fall. Några solglimtar blev det också.

I centrum på denna stad vimlade det av utslagna tiggare. De räknas väl antagligen inte med när man tar ställning till vilka städer som har störst livskvalitet? Vancouver brukar nämnas i de sammanhangen. Däremot ingår klimatet som en vägande faktor, vilket lär diskvalificera alla svenska städer. Åtminstone tills den globala uppvärmningen har gjort sitt.

Blånande berg på lite över 1000-metersstrecket syntes runt stan. Från mitt hotellrum på 23:e våningen skymtade jag dessa, mellan en skog av höga hus. Det var nästan svårt att förmå sig att somna ifrån denna vy om kvällarna. Rummet hade två stora dubbelsängar, soffgrupp och kök. Imponerande tills jag tittade i lådorna. Det fanns inte så mycket som en sked i köksutrustning. Ville de att jag skulle äta på hotellets matsal? Måhända borde man ha med spritkök även på stadssemester.

Runt stan fanns parker med jättehöga träd, och atmosfären gav nästan lite regnskogskänsla. Det var fuktigt, och med en överväldigande grönska. Ett besök gjordes i Lynn Canyon park i North Vancouver, där svajande hängbroar var uppspända mellan djupa raviner. Finns det något i Vancouver som jag särskilt skulle vilja tagit hem, så är det Stanley park. Denna oas låg alldeles invid stadskärnan, och det tog inte många minuters promenad för att glömma bort att stan var så nära. Jag tog mig längst ut mot hamninloppet, för att ta kort på Lions gate bridge. Snart blev jag överraskad av en annan attraktion, nämligen orädda tvättbjörnar.

Havsstränderna nära universitetet (UBC) gav ett lika storslaget intryck som Stilla havet. Trots att skymningen föll vågade jag försöket att leta mig fram till en annan stig upp, än nedgången. Det var svårt nog redan att ta sig ned till vattnet, och ännu svårare att komma upp igen. Stranden var täckt av oerhörda mängder alldeles lena och rundslipade stenar, som rasslade som asplöv när varje våg slog in. Jag brukar inte plocka så mycket souvenirer, men ett par av dessa fick följa med hem som ett minne av denna kväll.

Tillbaka i stadskärnan var stämningen smått magisk. Massor av folk, kinesiska neonskyltar, och nästan ljudlösa trådbussar som gled fram överallt. Förutom alla asiater, syntes en hel del tyskar (på hotellet fanns information på franska, engelska, kinesiska och tyska). Fast om alla tyskar var på semester eller inflyttade är svårt att säga. Mer sol, och färre hemlösa, så kunde denna stad hamnat bland mina favoriter.

Det påstods att hamnfärjorna var unika, de enda i världen. Det låter precis som när Stockholmare fått för sig att allt som finns i den stan är helt unikt. Liknande hamnfärjor har jag faktiskt åkt med på många håll, bl.a. just i Stockholm. Lite speciellt var kanske ändå bussdörrarna på långsidan, fast det har å andra sidan färjorna över Ij i centrala Amsterdam.

För övrigt kan nämnas att även Vancouver hade ett par stombussar med nummer på 90. Liknande de i Ottawa, fast inte lika utvecklat. Mer intressant var annars skytrain, förarlösa vagnar som pilade fram på betongviadukter. Jag kunde ha svurit på att de ibland väntade på springande resenärer, fast vagnarna gick helt automatiskt.

En livlig kommers med rabatterade använda biljetter försigick på de centrala stationerna. Detta var ett sätt för hemlösa att dra sig fram. Det blir ju allt mindre vanligt att biljetter märks med texten "får ej överlåtas", så det är väl lagligt antar jag. Själv köpte jag i stället några dygnsbiljetter i myntautomat.

Lars