Reseberättelse från Kanada
avsnitt 4: Calgary

Efter mina äventyr i klippiga bergen blev det bara naturligt att även stanna några dagar i Calgary. Denna expansiva stad ligger mitt ute på prärien, och har drygt en miljon invånare. Man lever nog mest på oljan, eller s.k. "tar-sands" redan idag. Det skulle dock bli mer lönsamt att utvinna om oljepriset ökade något.

Allt gav ett lite 80-talistiskt intryck, och särskilt ortens män var som direkt hämtade ur någon B-deckare från denna tid. Cowboyutstyrsel, jag säger bara det. Det anses kvinnligt att åka Jeep, så alla män hade jättelika pickuper med dubbla bakdäck, och motorhuv i nivå med taket på andra bilar. Kanske döljer de en dålig självkänsla - en riktig man borde vara karl nog att gå till närmsta buss?

Tyvärr fanns en hel del påstridiga hemlösa i centrum, som gjorde det mindre angenämnt att röra sig i dessa kvarter. Längre ut var det exlusivare kvarter, med privata parker för endast medlemmar, och inhägnade sjöar. Ett rent brott i ett område som nästan saknar vattendrag. Här hade alltså en märkbar kulturell skillnad uppenbarat sig, jämfört med de mer europeiska östra provinserna av landet.

När jag var där i mitten på september var träden redan gula, men det var ännu ganska varmt, runt 15-25 grader, tydligen unikt för årstiden. Grannstaden Edmonton, som jag skippade vid denna resa, hade -60 (Celsius) för några vintrar sedan. De använder vårat måttsystem med bl.a liter och km/h. Detta spär nog på amerikanernas uppfattning av Kanada som något mystiskt, nästan sektartat ställe med underliga vanor och konstigt politiskt system (välfärdssamhälle).

Calgarys spårvägsnät var ganska imponerande, låt vara att det bara var två linjer. Åven här fanns bussar av typ GMC New Look (tillverkades 1959-1982), fast nyligen renoverade minsann! Turtätheten på de flesta linjer var bara en gång i timman på helgen. Inga tidtabeller fanns anslagna, så fler än mig stod länge och väntade i ovisshet. Dock var förarna (de flesta i turban) överlag bland de trevligaste jag träffat. De inte bara välkomnade passagerarna ombord, utan tackade sedan för att man åkt med. Jag kan nu tänka mig att någon på SL skulle säga att det inte går i en stor stad. Jag kan då kontra med det enkla faktum att en buss är lika stor överallt.

Calgary arrangerade vinter-OS 1988, och en del av dessa anläggningar skådades på avstånd. Den till synes kraftigt överdimensionerade flygplatsen torde också ha anpassats till detta tillfälle. Strax invid flygplanets stjärtfena på bilden ovan, syns Calgary tower. Man får förmoda att denna byggnad vid uppförandet har varit stans högsta. Så är det uppenbart inte längre.

Lars