Måndagen den 9 juni 1947

Ännu ett avsnitt från Mammas dagbok. Här är det om en dagstur från Göteborg till Skagen. Långt på den tiden, särskilt för några ensamma 14-åringar!

I morse vaknade jag klockan fem. Det regnade ute. Som väl var slutade regnet efter en stund. Kvart i sex gick jag och ställde mig vid hållplatsen. Jag skulle vänta på den blåa vagnen, och ha sällskap med Ulla Jarlsgård. Men det kom aldrig någon blå vagn. Jag tittade uppåt Älvsborgsgatan, och då såg jag Barbro Ahlström komma gående. Vi åkte med den blåvita vagnen till Järntorget. Därifrån gick vi ner till "Kronprinsessan Ingrid". Klockan sju gick vi på båten.

Vi fick först gå igenom tullen, men ingen tittade i väskorna. Hartvig Paulsen (18 år), en av danskarna som hyr hos Johansson, hade en kamrat som arbetade på båten. Anita Hjort kände honom. Jag sade till Ulla att han hette Eigil, och varje gång han gick förbi oss sade hon Eigil. Han hörde det nog ett par gånger, men han låtsade inte om det. Vi var framme i Danmark halv elva. Vi gick genom tullen där också, där var heller ingen som tittade i väskorna. Vi gick en halvtimma och tittade i Fredrikshavn. Sedan gick vi på tåget till Skagen.

I hörnet bredvid Ulla satt en pojk. Jag hade med mig en tablettask och bjöd Ulla. Hon frågade pojken om han ville ha en tablett, men det ville han inte. Mittemot oss på nästa bänk satt en annan pojk. Han var nog i tjugoårsåldern. Han hade mörkt vågigt hår och blåa ögon. Vi satt och tittade på honom, så att han blev så full i skratt att han började läsa i en tidning, som han höll framför ansiktet. Han gick också av tåget i Skagen, men vi såg honom inte mer.

Vi skulle åka buss ut till Grenen och bada. Det var en vanlig lagom stor buss. Vi var 90 stycken inne i bussen. Vi satt tre på varje bänk och stod i tredubbla rader. När vi kom fram fick vi gå en lång bit i djup sand. Jag hade baddräkt med mig, men jag tyckte vattnet var så kallt, så jag ville inte bada. När vi hade ätit, gick vi tillbaka till bussen. Den skulle köra två gånger nu. Ulla och jag väntade till andra gången. Jag köpte en härlig 50-öres glass, men jag köpte ingen minnessak för de var så dyra. I skagen fick vi göra vad vi ville en halvtimma. Ulla och jag ställde oss utanför en radioaffär och hörde på jazzmusik.

Sedan åkte vi tillbaka till fredrikshavn. När vi kom i närheten av båten, hörde vi att där var en orkester som spelade. Det var 20 stycken pojkar som hade varit i Aalborg och spelat. På hemvägen spelade de dansmusik. Ulla och jag dansade inte, men vi hade ändå skoj. Vi satt ute, på undre däck. Eigil kom ut flera gånger och hällde skräp i vattnet. Sista gången han var där ropade Ulla på honom. Han vände då och kom fort till oss. Jag hälsade från Hartvig. Han frågade var han arbetade. Jag sade att han arbetade på sockerbruket. Eigil sade att jag skulle hälsa tillbaka till Hartvig, och sedan gick han.

Där var en mörk snygg pojk, som arbetade på båten. Han började prata med oss. Han hade fritt efter klockan fem, så han var därute nästan hela tiden. Sedan kom hans kamrat, och denne kallade honom Karl-Alfred. Karl-Alfred sade Långben till den andre. Halv tio var båten i Göteborg. vi stannade utanför tills Karl-Alfred och Långben kom ut. Då gick vi till Järntorget och tog vagnen där. Alfred och Långben fortsatte att gå. När jag kom hem hade mor sytt färdig min blåvita klänning.

Detta var ett utdrag från Morsans dagbok 1946-49. Med tanke på att 66 år har förflutet sedan denna dag, har jag inte ändrat på några namn, för att försvåra identifikation. Det är svårt nog efter så många år. Skulle någon blivit förlägen 1947, så har nog den känslan avtagit tills nu. Känner någon mot förmodan igen sig, så berätta gärna något mer, exempelvis vad som hände sen... Morsan hette vid denna tid Hillevi Larsson, och bodde i Majorna. Hon avled 1990. Därför tar jag mig den stora friheten att publicera detta harmlösa avsnitt ur dagboken. Kronprinsessan Ingrid byggdes f.ö. i Fredrikshavn 1936, och gick i trafik för GFL ("Sessan") i drygt 20 år.



© Dags-Nytt 1976-2013