Klassträff, 25-årsjubileum 1949-74

Detta är en uppsats som min mamma skrev 1949, och är en fantasi om vad som skulle kunna ha timat till detta tänkta jubileum, när 25år förflutit sedan skolan tog slut.

Klass 4A träffas om 25 år

Ja, nu är det alltså 1974. Tänk, redan 25 år sedan vi tog realexamen. När vi slutade skolan på våren 1949, bestämde vi att vi skulle träffas igen om 25 år, och nu har den dagen kommit.

De skall bli mycket roligt att få träffa alla gamla klasskamrater igen. En del av dem har jag ju talat med någon gång under årens lopp, men de flesta har skingrats över hela Sverige, ett par har t.o.m. gett sig iväg utomlands.

Ulla Jarlsgård och jag skall ha sällskap till vår klassfest, som skall hållas i gamla Guldhedsrestauranten. När vi gick första året på Handels byggdes ju den s.k. idealstaden på Guldheden. Nu är den ju redan gammal och inte alls så idealisk längre.

Guldhedstorget, där nämnda restaurang låg. En bostadsutställning hölls här 1945. Alltså 9 år före Vällingby, som Stockholmare "anser" vara det första efterkrigsområdet i landet.

Ulla har lämnat sin minsta till moster, för att känna sig lugn, när hon för en gångs skull skall ut. De större barnen sköter sig själva, liksom mina båda pojkar, som redan går de sista åren i skolan. Vi åker iväg i min egen lilla Saab-bil. När vi kommer fram har redan några kommit. Nu gäller det att sätta rätt namn på rätt person. Det är faktiskt svårt! Karin Degefelt är sig lik, lång och smal. Hon har blivit riksdagskvinna, och går helt upp i politiken, men har nu tagit sig ledigt några dagar för att fira vårt jubileum.

Där borta sitter Bengta, tjock och rund. Hon är gift med en bagare, och har fyra rara barn mellan femton och fem år.

Men vem är den där Amerikanskan med glasögon på soffan? Är det inte Inger Wester, som reste till Amerika på nöjesresa, men blev så Amerikabiten att hon stannade där? Jo, det är verkligen Inger. Vi pratar en stund med henne och går sedan vidare och hälsar och pratar hit och dit.

Norra Guldheden, med gamla vattentornet. Höghusen i bakgrunden är från sent 40-tal, och mellan dessa ligger Guldhedstorget med restaurangen.

Ulla Andersson talar om att hon varit i Indien i tre år tillsammans med sin man, som är ingenjör på SKF. Men nu har de bosatt sig i Göteborg på allvar, och det är ändå det bästa stället på jorden, säger hon.

Gunnel Hansson har också varit ute och rest. Efter realexamen tog hon plats på en av Amerikabåtarna. Hon ville se sig om i världen. När det blev för enformigt med båtresor, fortsatte hon att läsa språk. Sedan blev Gunnel bussvärdinna, och har nu också sett det mesta av Europa. För åtta år sedan slutade hon med sitt kringflackande liv, och tog plats på en resebyrå. Där får hon ju ändå vara med i världen, tycker hon. På ett vanligt tråkigt kontor skulle jag aldrig trivas, säger Gunnel med övertygelse.

Egentligen Södra Guldheden, vilket byggdes några år efter detta, 1953.

Plötsligt hörs ett surr, och vi rusar allihop till fönstret och får se en helikopter stå stilla i luften några sekunder, innan den elgegant sänker sig och landar framför huvudingången. Vem kan det vara, som kommer hit på detta sätt? Vi får lugna oss ett tag, för ännu ser vi bara en tjock läderkappa, en huva och ett par stora motorglasögon. Efter ett ögonblick kommer det fram en liten smal gestalt ur läderfodralet. Det är ju Inga Simonsson, som redan i skolan gillade flyg. Hon berättar att hon några år efter skolans slut reste till Trollhättan, och började arbeta på flygplansfabriken. Allt sparkapital har gått åt för att förverkliga drömmen om en egen helikopter. Det är inte utan att vi känner oss litet avundsjuka. Tänk att få resa omkring i luften, kunna landa var som helst, och resa tillbaka på några minuter! Fast Inga tycker att det börjar bli lika trångt i luften som på landsvägarna.

Anna-Britta Delin som numera heter fru Magnusson, är småskollärarinna. De första åren hade hon plats i en avlägsen liten by i Norrland. Hon har också varit på flera andra ställen i Sverige, men nu har hon äntligen fått plats här i Göteborg.

Så förflyter kvällen under prat och skratt. Vi upplivar gamla skolminnen, och talar om vad som hänt under dessa 25 år, som rusat iväg så fort. Det är ju inte alls längesedan.

Handels som det ser ut idag, en del av Göteborgs universitet (41 000 studenter).

FOTNOT. Mamma fick mycket riktigt två pojkar, men 1974 hade vi inte alls snart gått ut skolan, utan min bror gick bara i fjärde klass, och jag hade inte ens börjat skolan. Denna framtidsvision har för länge sedan blivit historia, då även 1974 ligger 40 år bakom oss. Det är inte utan att det gör lite ont att tänka på. Allt blir historia en gång, och tiden rör sig obönhörligt framåt, sakta men säkert. Mamma är död sedan 24 år, och säkert också många av de andra kamraterna som nämns. Jag undrar vad de verkligen gjorde av sina liv?