Den olyckliga ungdomen

Det kunde vara en underbar tid. Tänk förr (d.v.s 60-talet, eller tidigare) när ungdomen hade framtidstro, och kände glädje över livet. Idag är man ofta deppig. -Är det verkligen ett tidens tecken, eller finns det yttre faktorer som bidragit till denna mörka inställning?

När jag var tonåring var man mer orolig för krig och miljöförstöring. Idag är man bekymrad över sin egen livssituation. -Skall man få jobb? Bostad? Lån? -Är det någon mening med allt?

Den illvilliga etablerade överklassen styr Sverige med järnhand, genom Moderata samlingspartiet. Detta parti har sett till att göra ungdomstiden till en jävlig tid för de allra flesta. Förutom rikemännens egna slynglar, som är födda med guldsked i mun. Alla andra har placerats i botten på samhällsstegen. Ungdomen skall inte ha jobb eller egen bostad. De skall ha låg lön. Ingen anställningstrygghet. De skall vara så upptagna av sin egen situation att de inte har tid och ork att tänka i ett större perspektiv, och därmed hota överklassens världsherravälde.

Ungdomen av idag tycks aldrig kunna börja leva på riktigt. De får aldrig bli lyckliga. De har inget jobb. Åtminstone inget fast jobb. De kan inte hitta en bostad de är nöjda med, och får behålla som sin. Alltid finns risken att de inte får bo kvar, för att de hyr i andra hand, eller så kanske de inte har råd att bo kvar, om de mister jobbet.

Blir de slutligen etablerade i samhället, så har livsgnistan för länge sedan slocknat, jämte förtroendet för hela samhällsbygget.

Är det bara ekonomi det handlar om? Nej, överklassen kan ha det bra utan att andra därför måste leva i misär. Det fungerade i det Socialdemokratiska Sverige (läs: Vänsterpartiet, med dagens universella högervridning). Nej, det är nog så att de gamla trötta gubbarna är avundsjuka på ungdomen, och vill göra livet så jävligt som möjligt för den som är ung. Således kan man inte njuta av att vara ung, pigg, kreativ och frisk. I det moderata samhället får man inte stor nytta av dessa egenskaper. Endast de skrynkliga gubbarnas plånböcker räknas.

Ja, själv är jag 45 år nu, men jag har inte glömt. Fast jag har haft ett fast heltidsjobb i 18 år nu, känner jag mig aldrig säker. Jag har ett hyreskontrakt sedan 19 år, men ett tu tre begär grannarna att det skall bli bostadsrätter för några miljoner. Där ryker i så fall alla framtida inkomster så länge man lever, och man får aldrig mer möjlighet att flytta därifrån om man skulle vilja, eller tvingas p.g.a. jobb. Onda moderater vet hur man skall göra livet surt för andra. Precis som deras eget liv är surt i livets slutskede, när kroppen är gammal och sliten. Men för sjutton - då har man kanske blivit rik, och får en fin dödsruna i lokaltidningen!

Vi socialister och proletärer vill leva medan vi kan! När skall vi få det? När skall Du sluta rösta på Moderaternas nedmontering av tryggheten, infrastrukturen, förstörandet av Sveriges ekonomi, och ungdomens glädje? Det behöver inte vara så här!



© Dags-Nytt 1976-2013