Det där hör jag i stort sett dagligen på jobbet. Vilka dom är framgår inte, men man kan förmoda att det är en kollektiv benämning på myndigheterna i den socialistiska stat som Sverige inte längre är, och kanske heller aldrig var.
Jag uppmanas att exempelvis säga till dom att biljettpriserna för tågresor är för höga, att kommunens snöröjning borde göras bättre, att trafiksignalerna på gatan därhemma inte fungerar, att busstidtabellerna skall ha bättre passning, eller vad det nu kan vara som står i vägen mellan denna person och ett perfekt samhälle.
Många blir både förvånade och uppgivna, när jag berättar att organisationen består av långt över 10.000 anställda, och att vi faktiskt inte deltar i vare sig styrelsemötena, några massmöten med personalen i Globen, eller ens någonsin blir tillfrågade om vilka synpunkter vi har uppsnappat, eller - Gud förbjude - själva kan tänkas ha.
Ifall personen ifråga inte skriker för högt, och faktiskt inte vill ha information, svar sin fråga, eller ens ha en liten diskussion, så rekommenderar jag vilken väg jag tror är bäst att gå. Om det är undtjänst, eller direkt till en avtalad entreprenör, ett personligt snack med den person man är missnöjd med, eller kanske en politiker på lämplig nivå (och som vederbörande kanske rentav röstat på)... Ja, vid det laget himlar de med ögonen: "det hjälper ju inte!".
Tydligen hjälper det att prata med mig. Den allsmäktige.
Jag säger till min förman, som sen säger till sektionschefen, som i sin tur säger till chefen för vårt företag. Denna beordrar därpå företaget som anlitar oss som underentreprenör - en firma som alltid är lika lyhörd att föra mina order vidare. Denna chef säger till den offentliga myndigheten som upphandlar vår verksamhet. Styrelsen får i uppdrag att ta upp det med landstinget. Där klubbar man sedan igenom mitt beslut. Säg till dom!
Ja, så här går det naturligtvis inte till. Beslutsordningen går i motsatt riktning. Det har väl åtminstone mina smarta läsare förstått? Därför att Sverige är en demokrati, där inte bara jag bestämmer. Om nu Sverige var en diktatur, vore det ju också konstigt om just jag var diktatorn som bestämmer allt, och sitter lätt tillgänglig för den tyckande allmänheten (varför skulle jag lyssna på dem då?). Nej, jag är faktiskt bara en vanlig anställd i ett privatägt Danskt företag, verksamt i Svensk offentlig sektor. Den projekterade vinsten är 6%. Ingen hemlighet. Skall något göras utöver det, får jag stå för det själv.