I öster går en motorväg i halvmåneform kring Jordbro. Endast tre gångtunnlar på grusvägar leder till andra sidan. Alla finns i skogen, långt från bebyggelsen. I söder finns ett kärr, samt åkrar. Ingen väg leder ut ur området. I sydväst går en grusväg till Västerhaninge. Denna saknar belysning och asfalt, och snöröjes till hälften inte - endast den södra halvan, då det ligger en gård där. Bilburna är man mån om, men inte alla som går från Jordbro. I väster finns tre gångvägar, varav två följs av bilvägar bredvid. För övrigt de enda utfartsvägarna med bil. Den tredje gångvägen, liksom en av de andra, hamnar i ett industriområde, som i praktiken är en återvändsgränd. Hela den västra sidan är, förutom dessa passager, ingägnad av ett staket längs järnvägen. På andra sidan järnvägen följer en starkt trafikerad bilväg, svår att korsa vid vilken tid som helst på dagen. Norra sidan av Jordbro blockeras av en trafikled, där endast en avsides grusväg leder till en gångtunnel, som mynnar i ett skogsområde.
Återstår alltså i praktiken en belyst och snöröjd gångbana ut från Jordbro i nordväst, och med litet trixande, en isolerad gångväg på cirka 2,5 km, som leder söderut, fast på andra sidan spåret. Kanske inte så underligt att jag gör kopplingen till koncentrationläger. En känsla som har förstärkts år från år. Först motorvägen, och nu detta nyuppförda staket längs spåret.
Kommundelningen blir ju också tydlig, fast Österhaninge och Västerhaninge slogs ihop 1972. Västerhaninge har flera gångvägar söderut, men bara en norrut, vilken egentligen inte är riktad mot Jordbro, utan mot Handen - kommuncentrumet i gamla Österhaninge kommun. Givetvis hänger Österhaninge kommun samman, ja förutom Jordbro. Detta område ligger helt avskiljt. Jag känner mig mer och mer instängd i Jordbro.