Slöjdfisar

Jag minns från skoltiden att just dagar med träslöjd (slujjd på Göteborgska) i skolan gav upphov till alldeles särskilda fisar, när man kom hem (Jag var för väluppfostrad till att fisa under skoltid). även min bror gjorde samma erfarenhet, vilket vi har skämtat om ett par gånger genom åren. Själv låg han och läste Kalle Anka någon halvtimma efter hemkomst, och släppte samtidigt ut dagens ackumulerade gaser. För egen del släppte jag både alla hämningar och fisar helt fritt i hela bostaden. Något som jag fortfarande gör. Ett "privilegium" när man bor ensam. Fast det största privilegiet naturligtvis skulle vara att få bli en normal Nordeuropeisk individ som utan biverkningar klarar att hela livet konsumera en kost baserad på komjölk.

Nåväl, hur som helst, har jag ibland funderat på om det finns någon märklig social egenskap för anpassning av fisarna till omgivningen. Alltså inte bara som en biologisk och naturlig följd av vad man ätit på sistone, utan som en justering till livsmiljön i stort. Kanske också en anpassning till andra människor i de kretsar man rör sig i. Som att hela byn snart fiser likadant?

Ja, det är bisarra tankegångar, jag vet. Men om man är funtad så att man måste lägga en superfis ungefär en gång i kvarten hela sin vakna tid, så är det svårt att undkomma ämnet. Specialisten Proktolog (rövdoktor) finns kanske bara i Amerikanska skämtteckningar? Annars är det väl dit man borde vända sig. Eller själv bli forskare i ämnet, och skriva några avhandlingar om fisar! Till dess kan Du lyssna på mina fisar på MP3, vilka finns att ladda ned på annat ställe på denna hemsida.

P.S. ännu idag presterar jag träluktande slöjdfisar, när jag har sågat eller på annat sätt bearbetat något föremål av trä. Bara till det yttre alltså, jag äter inte träet. Hedersord.



© Dags-Nytt 1976-2016