Dödskliniken Sahlgrenska

Nu lagom till 5-årsdagen av min faders frånfälle, kan det vara läge att dra sig till minnes lite om hur det gick till. Alltså sista tiden i livet. Inspirationen fick jag efter att nyligen ha läst Ivar Los bok "Ålderdoms-Sverige", som utspelar sig runt 1950.

Om vi dock börjar vid perioden runt 60-70 års ålder; efter både magsår och hjärnblödningar, trodde jag då rakt inte att han skulle uppleva ens sin 75-årsdag. Ändå bet han sig fast vid livet. Han sa sig alltid vara nöjd med sjukvården och läkarna (kanske var det bara gammaldags förnöjsamhet och tacksamhet?). Ja, tills han fick cancer vid drygt 77 år. Då var det inte lika självklart att han skulle få någon behandling. Det var ju inte "lönt" att kosta på en så gammal människa. Han lyckades tjata sig till det, och förklarades så småningom helt frisk igen.

Strax för 85 år hade han däremot blivit väldigt trött, andades bara med stor svårighet, och gick mycket långsamt. Det tog 4 timmar att handla, en av de sista gångerna. Inlagd på Sahlgrenska denna gång, verkade det mer som ett klassiskt ålderdomshem. Vård? Behandling? Inte mycket. Ingen verkade ens intressera sig för vad som var fel. Han bara låg där i ett svalt och mörkt rum. I princip utan mat i två veckor, skulle det senare visa sig. Han orkade inte prata begripligt, vare sig vid mina besök, eller med personalen. De betraktade honom som senil, vilket definitivt inte var fallet. han visste att han var där för att dö. När jag frågade om räkningar o.d. i medhavd post, skrattade han bara oberört, med en avvärjande gest.

När han så väl avlidit, ringde ingen till mig, utan jag fick själv upptäcka att rummet var tomt. En städerska förberedde för nästa patient. Ingen kunde svara på själv dödsorsaken, eller tycka att det hade någon betydelse. Han var ju så gammal, för sjutton! Jag kan ju så här i efterhand konstatera att han svalt ihjäl, med personalens bistånd. Passiv dödshjälp. Just som morsan svalt ihjäl på samma sjukhus 1990, vid bara 57 års ålder. Hon dog åtminstone primärt i sviterna av bröstcancer, som inte gick bort vid den första operationen 1983.

Ålderdoms-Sverige 2010

I motsats till tidsandan då, så tvångsintas knappast 67-åringar till Ålderdomshem av Polisen längre. Fadern fick bo kvar hemma, och var bara glad för det. Den stora skräcken var att tas in på ett "hem", vilket jag inte alls begrep, innan jag läste nämnda bok. Man hoppas ju att situationen har ändrats sedan den skrevs. Hur som helst ansågs fadern för frisk till att erhålla hemhjälp. Det var åtminstone vad han sa till mig, när jag tog upp saken. Det var tufft att klara sig själv på slutet. Själv bor jag 50 mil bort, och besökte bara tre gånger om året. Systern bor på gatan jämte, men har också uppnått en aktningsvärd ålder, men har ändå varit behjälplig med en del.

Man blir inte omyndigförklarad vid pensionen (då 67 år för arbetare, lägre för tjänstemän) längre, men det sker alltjämt. Fast kanske först runt 75 år, eller så. Det kommer smygande från omgivningen, att man inte tas på riktigt allvar, och kanske inte anses helt tillföräknelig. Jag märkte det i sällskap av farsan på stan, att folk på restauranger och i affärer i allt högre grad vände sig till mig. Lite som att jag som "vuxen" borde föra ordet. För en son är ju farsan alltid den vuxne - det var så jag såg på saken. Det märks på att sjukdomar viftas bort som naturliga ålderssymptom, som inte längre kan göras något åt. Den allmänna sjukvården kanske inte har resurser till alla?

Sammanfattninsgavis så tas folk in till vårdinrättningar betydligt senare - om alls. Man omyndigförklaras senare än förr. Det finns viss hemhjälp - för vissa. Dock är det väl mest s.k. pigavdrag för överklassen som vi satsar offentligt stöd på. Kungen hade levt åtminstone ett par år till, under samma omständigheter som farsan. Hade sedan vårdpersonalen inte kunnat svara på exakt vad han avled av, så hade karriären varit över, och kanske hela sjukhuset stängts. Det är skillnad på folk och folk. Farsan var en hederlig arbetare, som aldrig låg någon till last. De fattiga gå, de rika åka, men till domedagen komma de lika fort ändå, sa man förr. Det där stämmer inte.



© Dags-Nytt 1976-2015