Detta kanske är ett spretigt stickspår till vad Dags-Nytt brukar handla om. Dock kan det fylla i några luckor till helheten i min tankevärd, för den som mot förmodan är intresserad. Ja, filen heter sagge.html, vilket den uppmärksamme kanske redan noterat i webläsarens information.
Det kom sig att jag läser en bok om en medelålders man, och försöken att göra frun gravid. Det är i grevens tid, och kom sig av att de flyttade in i en ny bostad, med beteckningen barnrum på ritningen. De hade inte funderat så mycket över barn tidigare, och tänkt att det finns alltid möjlighet senare. Huvudpersonen funderar över hur ironiskt det är att unga par gör allt för att undvika barn, medan de som passerat 40 inser att tiden håller på att rinna ut. Därför provar många allt för att få barn, inklusive provrörsbefruktning, eller adoption.
Frun blir i alla fall på smällen, och mannens tankar ändras snabbt. Nyss var han orolig över hur friheten skulle begränsas av ett barn. Sedan blir han istället livrädd att något skall gå snett, och leda till missfall. Det kanske är sista chansen för dem båda. Frun tröstar med att man inte kan oroa sig på det sättet, för skräcken över att något kan hända barnen kommer ju då att vara livet ut.
Mitt i alltihop återknyter han kontakten med en ungdomsvän, som också går ut och in från fertilitetskliniker. Det visar sig att vännen är ofruktsam. Huvudpersonen får då frågan om han inte kan ställa upp som spermadonator.
Jag satte då igång att själv fundera på hur man skulle reagera. Någon oficiell donator kan jag inte bli, då kraven är att man har fast sällskap, och stålmannens fysik. Det vill jag inte heller (donator alltså, men gärna det senare), då man inte har koll på vem man blandar sina anlag med, och vad som händer dessa barn. De bär ju ändå på mina gener, vars brister jag måste ta ansvar för. Skulle nu en kvinna fråga samma sak, så har jag redan förut tänkt ut svaret: NEJ. Vill hon ha anlagen, får hon stå ut med mig också. Fast nu finns det ju ingen anledning att tro att någon skulle vilja ha vare sig det ena eller det andra från mig.
Skulle nu en manlig bekant fråga, då kommer saken av någon anledning i ett helt annat läge. Jag tror faktiskt att jag obetingat skulle svara ja. Det skulle vara en hedersbetygelse att få det förtroendet. Jag kan nog inte säga varför jag anser att det är sådan skillnad i det fallet. Men det kommer naturligtvis inte heller att ske. Bara sådär teoretiskt. En bra bok får en ju att tänka efter... Boken heter Beste Jahre, av John von Duffel.