Polisstaten trakkasserar arbetarklassens män

Jag brukar tänka att jag levde i oskuldsfull tillit tills augusti 1975. Det var då jag började skolan, och så sakteliga insåg att det finns onda människor. Som ung man ur arbetarklassen är man sedan alltid misstänkt. Alldeles särskilt om man har långt hår - det får bara kvinnor ha. Ser man också snäll ut, får man det riktigt svårt. Ja, det säger de ju inte, utan istället att man ser farlig ut. Som en brottsling. Fast det där med snäll naturligtvis handlar om att man är ett lätt offer att mobba!

Jodå, jag har gjort ett par dumheter, som fortkörningsböter 1994. Oftast är man emellertid ute i ogjort väder. Detta ständiga utpekande skapar efterhand en stark frustration. Det förstår de flesta män i de lägre samhällsskikten. Vem skall vi ta ut detta på? Tredje man. En del blir ju till slut kriminella, och belackarna får vatten på sin kvarn.

Jag lämnar all mobbning i skolan därhän, och nämner bara några andra milstolpar i mitt raserade förtroende för myndigheter och medmänniskor.

Ett axplock!

22 augusti 1984

Här hade det nyligen brunnit i skogen där jag rörde mig mycket. Efter ett par dagar kollade jag upp platsen. Jag ville ju inte störa släckningsarbetet - eller bli misstänkt. Det "vet" ju alla att tonårspojkar är pyromaner. Jag fick se vilka bärområden som gått till spillo denna gång, men såg också möjligheten att lättare komma åt nya platser, då det var upptrampat.

Ack, ett par brandmän kom smygande på någon inspektion. Det var tydligt att de trodde sig ha hittat orsaken till branden, och började resonera med mig på ett otrevligt sätt. Farsan ringde sen upp brandstationen för att klaga. Det var inte alltid han ställde upp såpass, men han visste ju väl hur jag höll av skogen. Annars fick man nästan bevisa sin oskuld för honom, som inte per automatik ställde upp på sina söner.

11 oktober 1988

Det här blev en dramatisk upplevelse som satt skräck i mig många år framöver, och gjort att min bror som ren princip kasserat produkter han köpt, om han senare kommit på att de tillverkats av Samhall. Jag blev erbjuden plats på en av deras skyddde verkstäder, då jag var långtidsarbetslös. Antagligen trodde man att jag var särskilt utsatt på arbetsmarknaden, vilket för all del kanske stämde. Det här stället jag hamnade på var specialiserat för utvecklingsstörda.

Jag hade en bekant förmåga från stadsdelsnämnden som sällskap, och en guide från Samhall på en rundvandring i lokalerna. Ganska direkt insåg han att det skett ett missförstånd, och det var lite fel ställe för mig. Jag kom sen inte tillbaka till Arbetsförmedlingen, utan bollades vidare till AMI.

Här hade besöket på Samhall färgat av sig: man såg sig ha mandat att göra en utredning om min psykiska hälsa. Under några veckor fick jag under flera kallelser tala med ett par psykologer, som vände på allt jag sa. Till slut gav de upp, med bedömningen att jag var fullt frisk, och kunde ta vilket jobb som helst. Efter en period på AF, blev det följande:

våren 1989

På mitt första jobb uppmanades jag flera gånger av chefen att klippa mig. Till slut lämnade jag jobbet i tysthet. Bland det bästa och mest rakryggade jag gjort. Många män har sedan genom åren bett mig att lova att "klipp dig aldrig". Sannolikt sådana som gav med sig för pressen.

9 januari 1990

Min första utlandsresa - en enkel dagstur med danmarksfärjan från Göteborg, blev en av de mer traumatiska upplevelserna i livet. Efter återkomsten blev jag kvar länge i terminalbyggnaden. jag blev avklädd, och varje kvitto och lapp i plånboken fick jag frågor om. Slutligen undrade man var "mina kamrater" fanns, lite som att jag skulle avleda uppmärksamheten för några andra smugglare! En jävligt bra ide faktiskt.

Vi åkte till Danmark åtskilliga gånger under min barndom, alltid i ena förälderns sällskap. Jag insåg direkt att jag inte kan åka utan deras skydd. Tyvärr avled mamma 1990, och farsan var inte i så bra skick. Jag har på de följande 30 åren bara besökt Danmark själv vid två tillfällen. Det blev resultatet.

juli 1991

Jag trodde jag hade kvittot, men jag minns i all fall summan: 6000 kr för att svetsa fast en plåtlapp i ett hjulhus. Det var lika mycket som bilen hade kostat året innan. Nordhems bilverkstad insåg att de kunde ta betalt av mig, och summan ökade för varje gång. Till slut blev det helt absurt. Jag har sedan dess aldrig anlitat en bilverkstad, och har inget förtroende alls för branschen som helhet. Var det värt det?

Början på 90-talet

Jag åkte till andra länder på längre resor. På så vis kunde jag få mer valuta för tullens jävelskap. Dock var det aldrig någon rolig upplevelse.

6 mars 1993

Min bror och jag satt i broderns veteranbil och åt semlor, när en polisbil seglade upp. De frågade om körkort och legitimation. Inte så kul, men sådant som man uppenbart får räkna med när man är unga män.

7 februari 1995-30 september 1999

Här har vi exakta datum för epoken. En långdragen process om ett dysfunktionellt larm till mitt företag. Dum som jag var betalade jag ändå. När verksamheten lades ned kasserade hyresvärden larmet (det har jag papper på). Larmfirman lade snart ned. Vaktbolaget lades sedermera också ned. Ändå fortsatte räkningarna för service med larm och bevakning. Låter konstigt, va? Det tyckte inte kronofogden, som okritiskt skickade ärende vidare till Tingsrätten. Det var ett fastighetsbolag (som startat senare) med ett annat organisationsnummer, som kommit på att de kunde få en extrainkomst. En av ägarna var samma. En smart affärsman, skulle moderaterna säga!

Jag ville polisanmäla luftfakturorna, men polisen tog inte emot det. Jag försökte med konsumentverket, men de struntar i ärenden om lurendrejeri mellan företag (...). Jag försökte med Aftonblandet. Jag försökte med en advokat, men hon förvärrade det snarare. För övrigt ägdes larmavtalet av ett bageri (sic) i Norrbotten, så egentligen var allt ogiligt från början. Jag har papper på att de inte gjorde några anspråk på mig. Min bror som förut köpte deras produkter, bojkottar ändå detta företag idag, 20 år senare.

Domaren i Tingsrätten trodde förstås han gjorde mig en tjänst, som skrev ned kraven på mig. Han hade uppenbart inte läst mina drygt 60 bilagor, bara inkassobyråns 2 bilagor. Här hjälpte det inte långt att försöka leka Hollywood-advokat själv! Mitt förtroende för rättssystemet fick sig en rejäl knäck.

Hela 90-talet

Jag åkte regelbundet både Mercedes, SAAB, och Volvo. Det var tydligt hur olika polisen reagerade på dessa bilar. Det har jag skrivit ett eget kåseri om. Jag har i alla fall flera gånger blivit stoppad för koll om bilen är stulen, fått frågor om vad jag gör där, samt varför jag åker så långsamt (!). Det gör man ofta på semester i okända miljöer. Själv gör jag det oftast jämt, när jag inte har alltför lång bilkö bakom.

8 juni 2003

Vid en rondell om natten, körde jag först in, då följande bil låg en tillfart längre bort, och hade inte kommit längre än jag. Hade den haft blåljus, hade jag lämnat företräde. Nu visste jag inte ens att det var en polisbil. De hävdade att jag kört in olämpligt i rondellen, men skrev ändå inte ut några böter. Jag skulle ha gett mycket för ett neutralt yttre omdöme om saken. Jag hade åkte ända från Kramfors till Stockholm, och var några hundra meter hemifrån. Nesligt. Jag ångrade så att jag inte stannade och sov i bilen. Fast då får man hitta ett ställe där man tror sig få vara ifred för nyfikna barn och hundägare, polis, och andra kriminella. Inte helt lätt det heller!

1 september 2003

Jag anlände med ett Svenskt SJ-tåg till Oslo. Jag var bland de sista av från tåget, när civilklädda tullare kom fram till mig, och tömde ut mitt bagage på perrongen. De rotade sen igenom grejorna, och lämnade mig så. Jag såg inte att någon annan från tåget råkade ut för denna behandling. Jag skrev till en Norsk tidning om saken, men fick inget svar.

Onödigt att säga, har jag inte varit i Oslo sedan dess. Jag har däremot varit i Göteborg inte mindre än 124 gånger sedan dess. Göteborg ligger på ungefär samma avstånd från Stockholm (där jag bor), som Oslo. Det är således inte svårt att tänka sig att jag faktiskt hade besökt Oslo åtskilliga gånger under denna tid. Där har Norge gått miste om en hundratusentals kronor i turistintäkter, och goodwill. Göteborg ÄR trevligare!

1995-2019

Utskälld på jobbet av medelklassen (helt överrepresenterat). Därför att jag är lågavlönad, och ett legitimt byte. Det blir bara värre, och det går snabbt utför i takt med ökade inkomstskillnader. De skall se till så jag får sparken, får jag allt oftare höra. En vacker dag blir det väl så också. När det är helt OK att avskeda en oskyldig, bara man får en syndabock för strukturella fel som man inte på något sätt kan påverka.

Det positiva hittar vi i andra änden av skalan: alltfler lågavlönade tar mig i hand och tackar, när saker går snett. De inser att det inte är mitt fel, och uppskattar mitt engagemang och respekt för deras situation. Det är de allt mindre vana vid att få idag, och känner kanske igen det ökande kaoset på sin egen arbetsplats.

1995-2019

Den hårdnande attityden från både företaget där man jobbar, och arbetsgivarorganisationerna. Jag har en smått unik möjlighet att jämföra, då jag i 25 år jobbat på samma arbetsplats, med i mångt och mycket samma sysslor och kamrater. Det är bara företaget man är anställd av som har växlat; inte mindre än 5 anställningar på samma jobb! Ytterligare ett par, om vi skall räkna in namnbyten o.d.

Till sist...

Ja, det där var jobbigt att läsa igenom - på flera sätt. Men jag hoppas att Du som lågavlönad man känner igen dig. Nej förresten, det hoppas jag ju egentligen inte! Stå på dig! Lycka till! Revolution! Jag ser ingen annan lösning längre. Demokratin är död, och vi är helt utelämnade.



© Dags-Nytt 1976-2020