När man som jag är ensam, så måste man ju ändå någon gång göra allt det där. Allt det där som många skjuter upp tills man har sällskap. Gå på bio, äta ute, resa bort, gå på romantiska ställen.
Kanske går man just på ett sådant där ställe, där mest förälskade par dyker upp. För kvinnan är mannen ofta utbytbar. Det finns fler. De står på kö. En kvinna är som en katt, står alltid sig själv närmast, och förblir lite kylig (Dagens Nyheter, skillsmässoskolan, del 6).
Mannen vet att detta liv är till låns. Något sannolikt övergående. Han vet hur stor konkurrensen är. Han vet hur svårt det är att få till det. Han ser ännu de andra ensamma männen runtomkring sig. Han har inte glömt.
Kvinnan ser också - kanske. Ibland liksom anar man en illmarig blick: ha, där går Du ensam! Nu kan Du inte komma åt mig - nu är jag upptagen av den här mannen! Nu har jag fri lejd i avskilda miljöer, och på udda tider. Livvakten är med!
Mannen å sin sida tittar på mig med skuldmedveten blick. I naturen hade det varit självklart att jag utmanat honom, för att kanske själv ta över partnern. Det gör jag inte. Män är civiliserade på den fronten. Oftast. Han tackar mig med blicken. Väl medveten om att han kunde varit jag. Jag är storsint nog att låta båda vara ifred. Vi utbyter denna blick i manligt samförstånd. Mitt i hans lycka finna ändå en sugande oro. Orsakad av den framtida separationen.
I Orups sångtexter finns alltid denna känsla närvarande. Jag tänker ibland att kvinnor måste tycka att just Orup är den mest patetiska loser som funnits. Män som jag, tycker snarare att han är den störste romantiker som funnits.