Jag tänker på dem ibland (Ted Gärdestad). Det gör jag också. Som den flickan på Järntorget i Göteborg. Jag tittade bara lite på håll. Tragiskt nog minns jag henne ändå 8 år senare. Just kring den 10 november i år, kom jag att tänka på hur gammalt det första barnet kunde ha varit (..) kanske gått i första klass nu? Nej, det här är så tragiskt att det bara gör ont! Är jag en stark individ som inte super ner mig, eller bara ännu mer patetisk och sorglig, som trots det försöker finna någon mening med livet?