Stockholmarens mest kära accessoar är stressen. Till och med populärare än pappersmuggen med kaffe, eller mobilen som de hanterar med ena handen, medan de småspringer. Stressen bär de som ett smycke, något som de är mycket stolta över. Likväl är just Stockholmare de människor i vårt land som har minst anledning att stressa.
-Behöver man stressa om tunnelbanan går med några minuters mellanrum? Om affären finns runt hörnet, och har öppet nästan dygnet runt? Behöver man stressa om det finns 15 gymnasieskolor på en mils radie, 5 storsjukhus på samma avstånd, jobbet ligger några kilometer bort, och månadskortet bara kostar 790 kr.
Finns det inte mer anledning att vara stressad om man har 12 mil till jobbet, bussen går två gånger om dagen och månadskortet kostar 1700 kr, närmaste livsmedelsaffär ligger 4 mil bort, maken har varit arbetslös i 19 år, sjukhust ligger 22 mil bort, den gamla bilen kanske blir stående vid vägkanten i 36 graders kyla, och barnen måste flytta till Umeå för att kunna studera, och sedan permanent lämna bygden för att ha en chans.
Nej, jag tror att Stockholmarens stress är de inflyttade lantisarnas (som de flesta Stockholmare är) reaktion på alla valmöjligheter. Hela världen ligger öppen, det finns ett nästan ändlöst utbud av underhållning, handel, kultur, och förbindelser på bara ett stenkasts avstånd.
P.S. För att imponera på de andra inflyttade lantisarna måste man förstås åka i "rätt" vagn på tunnelbanan. Det vill säga den närmast utgången på just den station man själv skall åka till. På sås vis kan man visa de andra att man faktiskt vet hur just den stationen ligger. Storstaden är alltså inte helt anonym och omöjlig att lära sig. Det finns en trygg hållpunkt i tillvaron. Rätt vagn, och gärna springa längs plattformen dit.