Runt Kåsjön med Drömprinsen

Jag hade tänkt på det i ett par år nu, och till slut gick jag runt Kåsjön (Partille), en sådan där dag då regnet hängde i luften, men ändå inte så att det var jättevått överallt. Med diagnosen lunginflammation tidigare samma vecka, tog jag det väldigt lugnt: 5 timmar. Penicillinet var med, liksom mat för tre pauser. Högläsning på Tyska hanns också, med lite hostande inklämt. Rösten behöver övas upp igen.

Vid en paus med wienerbröd och kaffe, luftades även stövlarna. Man kan undra ifall en kvinna blir besvärad av att gå runt Kåsjön med en man i skära stövlar? Det får vi väl aldrig veta. Kunde vara kul att göra en sådan sak med någon. Kanske kan det vara omväxlande även för henne, mot att gå på fest varje kväll, dricka alldeles för mycket, och få en skvätt med säd på kläderna från en påstridig pojke i en garderob. Med mig går allt långsammare, och miljoner män återstår ju när hon tröttnat på att gå runt Kåsjön med mig. Sugar-daddy är dessutom mogen och ansvarsfull, har s.k. ordnad (men liten) ekonomi, och två lägenheter (den ena med inneboende, så någon mer får inte plats). Kunde varit en guldgruva för en studentska. Ja, hans studerande syster bodde faktiskt där tidigare, och kan intyga att jag inte tafsar. Fast man vet ju aldrig med en ond ogift man som mig.

Nej, vad tror jag egentligen. En kvinna vill inte göra sådana asociala saker som att gå i skogen med en introvert man. Hon vill veta konsistensen på skiten hos väninnans nyfödda, var alla bekanta har tagit dagens kaffe-latte, vilka som var bjudna på Madeleines fest, vem som sa vad, och vad hon EGENTLIGEN menade med det, gå i 14 klädbutiker till, och köpa något som inte behövs, ringa alla bekanta 10 gånger per dag, eller bara beklaga sig över vikten - som vanligt utan att göra något åt det. Som att ställa bilen, ta bussen till Kåsjön, och gå runt med mig (66 kg/ 177 cm). Jag är sorglig. Mitt liv är dock mitt eget. Jag ligger ingen till last. Jag går min egen väg, så blir alla nöjda?



© Dags-Nytt 1976-2016