Ibland reagerar man konstigt. Som när jag förra vintern såg denna trevliga ljusinstallation i Uddevalla. Normalt brukar jag vara en nog ganska osedvanligt mogen och rationell person. Här fick jag dock någon absurd ingivelse av lite avundsjuka. - På snögubbarna i denna lilla båt i Båveån, på väg mot något okänt mål. Magin i barndomens jular verkade slå an en ton genom denna syn. Jag tänkte naturligvis inte på hur snögubbarna sitter fast i denna båt, och kan inte delta i livet i staden. Inte heller vet de vad som finns efter den sista kröken av kanalen: Sunningen, och längre fram det öppna havet. Skansberget torde synas även från denna låga position, men inte heller dit kommer de. På sommaren stuvas de säkert undan i något kommunalt lager.
De får aldrig vara med på en badstrand, eller gå en skogstur. Kanske är det istället de som är avundsjuka på mig? Jag som ett par timmar efter att bilden togs, åkte tåget till Göteborg. Nästa dag åkte jag till vår andra kust, och fick tillbringa ett par dagar på jobbet. Snögubbarna får inte uppleva Göteborg eller Stockholm, medan jag kan åka runt som jag vill.
Nä, nu minns jag plötsligt hur omåttligt ledsen jag blev, över några tecknade figurers öde, som Drutten och Jena förevisade i TV-programmet Sveriges magasin 1974. Min bror har emellertid senare berättat hur kåt han istället var på programledaren Maria Scherer, då 23 år. Min bror var 10. Jag var blott 6. Alltså 46 idag. Jag borde naturligtvis haft egna barn, som kunde gråta över snögubbarna, så jag fick trösta dem. Snögubbarna eller barnen?
Det är väl synd att tro att någon är intresserad av att läsa om en gammal gubbes känsloliv. Det var också därför jag valde att inte längre publicera min dagbok. Mycket av min lediga tid under 8 år har gått till detta projekt. Jag trodde faktiskt på fullt allvar att någon skulle bry sig. Bara jag nådde ut till rätt människor. Patetiskt. Jag jobbar julafton, som vanligt. Det är bättre att jag gör det, än någon som är behövd på annat håll.