Nu är jag torr bakom öronen!

Som ung skämdes jag starkt för hur lite jag hade gjort. Hur få platser jag hade varit på. Hur få foton jag hade, men framför allt skämdes jag för hur NYSS allting var. Att jag inte kunde relatera till en längre historia. Visa upp gamla foton, en lång rad besök på någon plats. Referenser till hur det var tidigare just där. Allt var nutid för mig. Särskilt tydligt var det i den fysiska miljön när jag växte upp på 80-talet, just för att inget hände. Inget ändrades. Mijonprogrammet var ju redan byggt. Sverige hade rekordåren bakom sig. Inte stor vits att dokumentera något som var dömt att vara statiskt för överskådlig tid.

Det lustiga är att jag nog inte föraktade äldre. Jag trodde nog att jag gjorde det. Alltså irriterade mig på pensionärer. Snarare var jag imponerad över allt de varit med om, upplevt, och allt de visste. Inte minst kunskapen om hur det blev som det blev. Jag beundrade de som varit med ett tag! Jag var nog lite säregen då som nu, i just detta...

...eller - vad fort jag blev gammal!

Utan att jag visste hur det gick till, har jag nu pärm efter pärm med förteckningar över bilder jag tagit. Fotona blir allt äldre. Allt mindre nutid. Alltmer annorlunda mot hur det ser ut idag. Jag har varit på en massa ställen. Ofta långt tillbaka, så att det inte är till någon hjälp för de som undrar om jag har något tips inför en semesterresa. Möblerna är gamla. Musiksamlingen är gammal (på CD!). Kläderna är gamla. Böckerna är gamla. Jag har jobbat 20 år på samma företag.

Nu är det alltså jag som är gammal, och skapar en pinsam stämning bland yngre kollegor och folk på stan. Den där som inte tas på allvar som en fullvärdig medmänniska, utan i första hand definieras som en äldre person. En representant för sin generation, snarare än en unik individ. En symbol för "förr i tiden". Det okända 80-talet, som dagens vuxna bara har hört talas om. Jag kan på sin höjd roa en stund genom att berätta om hur det var förr i tiden.

Jag trodde inte att jag skulle bli uträknad så fort. När var jag "rätt"? Jag måste ha sovit mig igenom de 15 minuternas berömmelse!

Ja, denna text är förresten skriven på en TRE år gammal bärbar dator. Rena forntiden för dagens unga. De har telefoner med helskärm, eller möjligen en s.k. platta. Vad gammaldags man är som föredrar ett riktigt tangentbord. Jag borde skriva mitt testamente, och sätta upp mig på kölista för ett seniorboende. Enda trösten för mig själv är att jag är nyfiken och öppen, tar inget för givet, tror inte att jag vet allt (bara lite mer). Vardagen är ännu ett äventyr. Men bara jag vet hur jag tänker. Omgivningen ser endast en 46 år gammal gubbe som beter sig konstigt, istället för att sitta still, och vänta på döden.

Ibland känns det som jag tillhör en förlorad generation, som aldrig gick chansen att stå i rampljuset. Kanske var det proppen Orvar (40-talisterna) som stod i vägen, och som sen direkt avlöstes av 90-talisterna. Tack och hej.



© Dags-Nytt 1976-2015