För Dig som tar kort på "normala" saker, så är det kanske inget problem. Du har inte märkt var vår Svenska frihet tar slut. Du har kanske aldrig brytt Dig om skyltar med fotoförbud, skyddsobjekt o.d. För Dig som är lite yngre skall jag också upplysa om att utländska medborgare fram till 1 april 1997 inte tilläts vistas i Sveriges skärgårdar. Detta torde mest ha märkts i Göteborgs, Blekinge och Stockholms skärgårdar. Öar och kustband betraktades alltså som militärområde. Exempelvis blev en Polsk familj på semester gripen i Göteborgs skärgård i mitten på 80-talet. De hade dessutom videofilmat. Militären tog dem i förvar. Där fick de sig nog en tankeställare om den förmodade friheten i Sverige. Det kanske Du också borde få?
Numera är det så vanligt att folk tar kort hela tiden, men för bara ett par decennier sedan kunde folk reagera som ifall de aldrig sett en kamera förut! Det kunde väcka en otrolig uppmärksamhet att ta fram en kamera i en vanlig Svensk stad; en liten 750 kronors kompaktkamera. Jag talar inte ens om någon halvformats Hasselbladare! Skall vi ta några exemplel:
Tut! en passerande bil tutade. Gäller både bilden överst, tagen på en viadukt i Länsmansgården 27 september 1993, samt bilderna närmast, tagna 5 februari 1991, vid Solvalla travbana. Var Länsmansgården och Solvalla ligger, hör väl nästan till allmänbildningen, enligt TV? Vad som intresserade i båda fallen, var kollektivtrafik. Ett väldigt udda intresse, där man får räkna med dagliga trakasserier - även i Sverige! På ena bilden visas spårvagnar som ännu idag går i trafik. På bilden från Solvalla är det bussar som är tiotalet år yngre än spårvagnarna, men som utrangerades för skrot för över 25 år sedan, när dessa bilder togs.
Vi går vidare: Bofills båge Nedan - ett arkitektoniskt känt objekt, mitt på Södermalm i Stockholm. Just här låg Fatburssjön (=fiskrik sjö), senare Södra stations godsbandgård, och nu Fatbursparken. En fin septemberkväll 1997 (4:e september), tog jag denna bilden på fasaden nedan, varpå en flicka på cirka 10 år sedan ställde sig framför kameran. Hon skrek "varför filmar Du", "Sluta filma". Idag hade jag gripits av polisen. Då räckte det med att ta emot trakasserier av en minderårig, och flytta på sig. Precis som jag fick flytta på mig för vuxna, när jag var i den åldern. Hunsad som barn, och hunsad som vuxen! I dubbel upplaga. Bilden till höger hade jag tagit lite före. Lite senare vågade jag mig fram på nytt ändå, för att ta även nästa bild, en bit bort för säkerhets skull. Jag undviker att få folk med i bilderna, särskilt på nattbilder, så det blir suddigt och trist annars.
Minns flickan? Är Du redo att be om ursäkt, eller är det ett sådant samhälle Du vill ha? Vad vill Du som läser detta?
Nedan en från Uppsala också, 31 august 1997; här ställde ideligen mer eller mindre fulla människor sig i vägen, och lekte pajas. Jag hade väl egentligen tänkt att ta fler nattbilder på Uppsala, men gav upp efter det här försöket. Det var inte värt att betala tågbiljett från Stockholm, och släpa på det tunga stativet, för att sedan bara bli tråkad. Bilderna har ärligt talat mest blivit liggande.
I januari 1998, föreslog en passerande tant att det var en "spionkamera", när jag tog kort på Dagens Nyheters kontorshus i Stockholm. I Hong Kong 1999 blev folk påtagligt nervösa när jag tog kvällsbilder på stan. Jag fick sluta, och dra mig till ödsligare kvarter.
I Lissabon 2004 kom två vakter fram och sade att man inte fick ta kort i Metron. Det står det inget om någonstans, påpekade jag. Jag hade lust att nämna att vi faktiskt minns Dagmar Hagelin, som kidnappades och mördades av Argentinska juntan 27 januari 1977. Skit samma om det var i Argentina eller Portugal, de är kompisar allihop! Vakterna kom i alla fall av sig, och jag insåg att man måste gå ett par varv längs plattformarna för att kolla vilka vinklar kamerorna täcker in, före man tar några bilder. Skall det vara så?
Exempelvis har det sedan 11 september 2001 blivit förbjudet att fotografera kollektivtrafik i den Amerikanska delstaten New Jersey. Där har jag varit en del, fast inte sedan dess! Det har jag nämnt i ett särskilt kåseri. Tänk sedan efter vad en yrkesfotograf eller journalist måste utstå - VARJE DAG! Det finns ju också länder som garanterat är värre än Sverige. Skall vi ägna dem en tyst minut innan vi går vidare?