Flottsbro alpin

Ja, det heter faktiskt så, fast det ligger i Botkyrka. Bakgrunden till dessa anläggingar är helt enkelt att man inte brände sopor så tidigt i Stockholmstrakten, som exempelvis i Göteborg. Dessa soptippar, eller deponi (...) som det heter idag, fanns i snart sagt varje kommun. Man gjorde en dygd av nödvändigheten, genom att anlägga skidbackar med liftar, på säkert ett 15-tal av dessa. Därför byggdes tipparna på höjden, snarare än att hålla dem platta och diskreta.

Medan verksamheten torde ha nått sin kulmen på 80-talet, när intresset för utförsåkning var stort, finns nu bara 3 backar kvar i gott skick. Därför känns denna backe i Flottsbro som en relik från detta decennium. Nu åker ju folk som har råd, till Åre eller Alperna istället. De som ändå stannar hemma väljer att sitta framför kabel-TV:n, eller springer på ett löpband på närmaste gym.

Så, därför blev jag lite ställd vid denna märkliga syn. Från den snöfattiga och ensliga skymningspromenaden genom skogen, kom jag fram till denna osannolika kontrast av en upplyst och befolkad skidbacke. Snö, liftar, funktionärernas snöskotrar, och inte minst ett pärlband av åkare på väg i slingriga kurvor, längs båda nedfarterna. Liv och gemenskap där, men öde hos mig.

Jag var tvungen att sitta ned ett slag och begrunda den bisarra upplevelsen. Som en dröm, där jag var iakttagare av ett ustansat stycke av alpina världscupen, utslängt i en Stockholmsförort i vårvintertid. Vinter med konstsnö på andra sidan staketet. Lite som att en filminspelning pågick. Känslan av att de inte ens kunde se mig, var påtaglig. Som att bevittna en hägring.

Alla Göteborgare och andra sydsvenskar slipper ju engagera Er fysiskt vid denna årstid. Sitt lugnt kvar framför TV:n, eller i bilkön, och kör det sedvanliga mantrat: Det blir ju bara slask ändå, Det blir ju bara slask ändå, Det blir ju bara slask ändå, Det blir ju bara slask ändå... Skönt att ha en ursäkt. Det har inte Stockholmarna. De måste ut.



© Dags-Nytt 1976-2015