För 20 år sedan försökte jag sälja min bostad. Då den inte ansågs vara värd så mycket, gjorde jag inte ens ett försök att fråga en mäklare. Att sälja en bostadsrätt på 90-talet, var som att försöka sälja istärningar till Grönlänningar. Efter två år med regeringen Bildt, låg fastighetsmarknaden i spillror. Liksom arbetsmarknaden. Industrin. Ja, det mesta i landet Sverige.
På den här tiden nyttjades ofta en pytteliten radannons i tidningen, vilket var dyrt nog. I alla fall om vi beaktar de mycket blygsamma priser som bostäderna hade då. Min bror köpte en lägenhet för 25 000 kr i Stockholm samma år. Hela radhus såldes knappt 50 000.
Det var alltså långt före dagens exempellösa hausse, när man kastar miljonerna omkring sig. Före det att man inkluderade foton på fastigheterna till salu. Före det att en ettrumslägenhet fick en egen helsidesannons i landets största tidningar. Före det att man började skickade med en hel extra bilaga i dagstidningen, i storlek med en veckotidning, som handlar om BARA en enda enskild lägenhet. Miljonerna rullar. Varför inte bjuda alla spekulanter på en limousineresa till lägenhetsvisningarna. Mäklaren kan bjuda hela köparens släkt på en jorden-runt-resa efter köpet. Spelar roll. Inflyttningsfest i rymden, vet ja!
Nåväl, själv nöjde jag mig med en liten radannons, Fast jag förberedde också ett eget informationsmaterial att kunna skicka till de intresserade. En karta över stan, och hur man tar sig till och från denna fina stadsdel. Ja, huvudkartan var klippt ur telefonkatalogen. En närkarta över stadsdelen, baserades på en karta ur en broschyr om området från 80-talets guldår på bostadsmarknaden. Jag hade skannat det röda trycket till s.k. bitone. Egen text lades till. En lägenhetsplan var på liknande sätt lånad ur en broschyr, och sen lite tillsnyggad. Numera gör jag det mesta själv, med tanke på debatten om upphovsrätt. Då var jag dock bara 25 år gammal, och ganska ny på grafisk formgivning. Sådana datorresurser förfogade endast ett fåtal över då. Mest tryckerier och tidningsredaktioner. Och så jag.
Vad begärde jag då i pris för min bostadsrätt med tre rum? Ja, enligt rekommendation från HSB, önskade jag få den svindlande summan 30 000 kr från någon intresserad köpare. Jag skrev upp alla som ringde, och vad de sa. Som listan över samtalen visar, var tydligen 30 000 för mycket.
"Folk måste ju ha någonstans att bo", sa en kollega, angående min undran om det inte är ett vågspel att köpa en bostad för 5 miljoner i Fredhäll. "En bra investering!" ja, han är faktiskt mer än 20 år äldre än mig, och borde minnas. Priserna går upp och ned i enlighet med konjunkturerna. 1994 behövde Svensken i gemen tydligen ingenstans att bo. Eller så hade de inte råd. Tack Bildt, Du förstörde mitt liv. Förstörde min ekonomi. Förstörde tron på Sverige och framtiden!