Man blir inte populär som s.k. visselblåsare. Inte heller om man som inflyttad Stockholmare antyder att saker i denna staden inte alltid fungerar optimalt.
Här skall nu klagas lite på Stockholmare i alla fall. Det är förstås möjligt att den nutida trenden av samhälleligt förfall är mer utbredd än så. Men trots att jag reser runt mycket i Sverige, är det mest just i Stockholm som jag märker att det går utför. Kanske är det särskilt illa här?
Den här gången handlar det om erfarenheter från min egen arbetsplats; Sl-trafiken. Vi kan ju då nämna tjuvresandet, som jag uppfattade som ytterst marginellt, när jag började som spärrvakt för över 20 år sedan. Den senaste siffran som nämts för min linje är 51%, mot 49% betalande resenärer. Biljettkontroller förekommer knappast, och de kollegor som är konduktörer får ingen uppbackning och respons, när de skriver rapporter om detta. Inte heller får man gehör för begäran om polishjälp, väktarinsatser, eller stopp av tåg. Trafikledningen ignorerar konduktörens begäran om stopp, eller hjälp att avhysa resenärer som bråkar eller inte betalar. Resultatet ser vi ju. Exempelvis Göteborg har som jämförelse 1% tjuvresande.
Kanske hänger denna frågan ihop med nästa detalj. Nyligen var vår betalning med kreditkort ur funktion i nästan en vecka. Märk väl att exempelvis ett årskort kostar 8300 kr. Behöver jag säga att försäljningen gick ned drastiskt. En klar majoritet av biljetterna köps med kort idag. Mitt skift just nu, som snart skall sluta, har helt saknat försäljning i kontanter. Förvisso en lugn torsdagskväll. (jag är fräck nog att skriva lite på jobbet).
Vid ett annat tillfälle för knappt två år sedan, var vår enda biljettmaskin ur funktion i hela 10 dagar. Resultatet blev förstås nollkassa för vår station i hela tidsperioden. Tänk att behöva säga femtioelva gånger om dagen, att jag inte ens har några biljetter att sälja. Man skäms ju. -Hur hade man då löst det i Göteborg? Stationerna är obemannade, men på en och samma buss kan det finnas upp till 8 (åtta) biljettmaskiner. På 80-talet fanns det däremot maximalt tre ombord. Spårvagnar hade ofta bara en enda, men när det inträffade att den gick sönder byttes den i farten! Två reparatörer klev ombord med en stor låda, där en utbytesmaskin förvarades, och bytte således den gamla, medan spårvagnen rullade. Det är väl ingen som tror på det idag. Inte i Stockholm i alla fall.
Trilskande dörrar fixas medan man väntar. I Göteborg alltså. En konduktörskollega sa att trasiga dörrar på vagnarna i Stockholm kan förbli låsta och avstängda en månad, utan åtgärd. Även trasiga rutor byts medan man väntar (i Göteborg). Den äldsta trasiga rutan på min station är cirka 15 år gammal. Det är fullt förståeligt att många inte ens ringer om saker som är sönder. Man hör inte precis något jubel i andra änden på luren.
För några år sedan var det vanligt att köra omkring med vagnar utan fungerande motorer. En kollega berättade att hon en gång körde ett åttavagnarståg med endast en (1) drivande vagn. Fort gick det inte, det behövde hon inte anstränga sig för att övertyga mig om. Jag har nog bara varit med om en vagn med urkopplade motorer vid ett tillfälle i Göteborg. Enligt reglementet skall vagnen utrymmas och låsas i ett sådant (mycket sällsynt) fall.
När jag väntade på bussen till skolan i Göteborg på 80-talet, handsopades bussterminalen varje morgon, och vänthallarna högtryckstvättades regelbundet. Sådan tvättning förekommer inte alls på pendelstationerna i Stockholm.
Sammanfattningsvis: är jag orättvis? Eller är kritiken berättigad. Jag vill ju att saker skall fungera på jobbet, och att jag kan känna stolthet över vår verksamhet. Visst är även Stockholmare värda att saker hanteras på ett proffessionellt sätt!