Ja, för att bearbeta min bitterhet, känner jag ibland att jag särskilt har två saker ogjorda i livet. Det ena är att döda en man, och det andra att våldta hans flickvän. Det låter ju helt logiskt. Det sitter nog i generna. När man är snäll som jag har varit, så för man ju inte sina anlag vidare!
På 70-talet var det populärt att fråga individuella idrottare, som skidåkare, Är Du bitter?, när de inte vann. De svarade undantagslöst Nej!. Varför då, då? Jo, så länge man har toppkondition och ännu tillhör världseliten, är chanserna goda att vinna en annan gång. Då finns det knappast någon anledning att vara bitter. När det däremot är för sent kan denna känsla komma smygande. För min del känns det som att medtävlarna (i min åldersgrupp) har lagt av. Inte kan man vinna, när ingen annan är med? För de yngre existerar jag inte längre. En levande död. Känns konstigt.