Miljärdär enligt Banco

1999 satte jag in en summa pengar på Banco fondförvaltning. Det var ju under den eran när börsen i vissa Europeiska länder tredubblades på ett år (Italien, tror jag det var). Ekonomijournalisterna hejade på. Många Amerikaner lär rent av ha tagit banklån för att köpa aktier - och det funkar ju. Så länge fler investerare tillkommmer hela tiden.

I fall dubbelt så många nya människor vill satsa på aktier ett visst år, mot föregående år, så blir varje aktie dubbelt så mycket värd (enkel matematik). Antalet aktier eller företag blir ju inte fler. I alla fall inte dubbelt så många på ett år. Det är bara mängden pengar, eller människor som vill vara med i spelet. Behöver man ingen utbildning som ekonomijournalist eller politiker?

De som hade aktier först (hör jag någon gissa på överklassen?), vann förstås mest. De som satsade sist (Svensson i förorten, som belånade radhuset, eller undersköterskan som tog ett telefonlån för att köpa Ericsson), var de som istället förlorade mest. Det kan ju inte fortsätta att stiga hur länge som helst. Det tar stopp när antingen A/ folk inte tror på det längre (börsen blir nervös), eller B/ ingen mer har något kvar att investera på börsen. Alltså när även de understa samhällsskikten har köpt sina aktier.

När detta inträffade gick det snabbt utför. Här propagerade banker och politiker för att man skulle ha is i magen, och behålla aktierna. Ni vet, börsen går både upp och ned; på lång sikt är det bäst att investera i värdepapper. Lång sikt är då ungefär 1776-2000. Så länge kan inte en lågavlönad Svensson vänta. Kanske kan en rik överklassläkt rida ut stormen. Särskilt som de var först in på börsen, och sannolikt INTE lyssnade på råden att hålla ut. DE tog naturligtvis ut pengarna i tid, när de insåg att det inte kunde stiga mer. Några år senare kunde de lugnt köpa tillbaka aktierna för en spottstyver igen. Många vanliga dödliga väntade med att ta ut sina fonder tills börsvärdet var helt utraderat. Själv har jag ALDRIG sålt några aktier eller fonder som jag en gång köpt. Många Svensson förlorade allt. Fördelningspolitik kallas det.

Jag kunde alltså undvara pengarna. Jag ville investera långsiktigt. Tidningen Time skrev att börserna åter kommer att eskalera i tumultartad hausse cirka 35 år senare. När folk har glömt det här. Det blir ungefär när jag går i pension. Dröjer uppgången längre än så, kanske jag inte lever då. Aktier är alltid bäst på lång sikt säger de. Gärna under min livstid då? Annars kan det väl kvitta.

Så var det Banco då. Jag satsade på 6 olika fonder i olika branscher i olika världsdelar. Allt gick i botten, och är i princip värdelöst idag. Fast hade nu fonderna gått upp med 216 %, per år, tror jag det var som man annonserade om... Då hade jag nu haft sagolika 13 418 955 000 kr i plånboken. Alltså TRETTON MILJARDER. Det inser ju var och en hur absurt det är. Det här var faktiskt innan den lilla varningstexten längst ned om att aktier och fonder kan gå både upp och ned. På den tiden kunde de alltså bara gå upp. Bancos löfte till mig var att jag skulle vara mångmiljärdär 16 år senare. Bluffmakare. Lögnare. Granskade någon journalist detta? Då eller nu? Dags-Nytt gör det åt Dig. Ingen läser Dags-Nytt. Utom Polisen.

FOTNOT: Banco-fonderna står inte i mitt namn. P.S. Jag köpte aktier i Ericsson också. Ja, Televerket också. De är alla helt värdelösa idag. Fondförvaltningar och aktiedepåer har bytt namn och ägare flera gånger. Avgifterna tär på kapitalet. Snart konfiskerar man väl helt sonika det lilla jag en gång hade. Man kan inte lura överklassen i deras eget spel. De lurar alltid oss.



© Dags-Nytt 1976-2015