12 mars 1992

Jag tänker på det varje år, men det kanske inte ens är alla Göteborgare som minns det längre. "Dagar som skakade Sverige" på TV3, hade med denna händelse i ett avsnitt. Landalaolyckan 1924 talade man om ännu i min barndom. Detta var en liknande händelse, vilket en del reflekterade över 1992. Dock tror jag att man 1924 oavsiktligt tappade ett släp vid rangering vid den dåvarande ändstationen i Landala.

1992 var det ett tåg som blivit stående vid Wavrinskys plats i Guldheden, till följd av ett strömavbrott. Vagnarna stod väl rätt bra kan man tycka. I vilket fall var det dumt att försöka flytta dem. Det fanns ju ändå ingen ström, så de kunde inte köra vidare.

Ja, nu var ju inte anledningen av trafikteknisk karaktär. I alla fall inte vad spårvägen beträffar. Nej, man ansåg att vagnarna blockerade för biltrafiken, och den grejen har vi ju hört förut. Här rör det sig om en svängande fil som korsar spåren från både Sahlgrenska, södra Guldheden och Chalmers. En passage där spårvagnstrafiken består av inte mindre än drygt 80 tåg i timmen (lite färre då).

Denna svängande körriktning för vägtrafiken borde ha tagits bort för länge sedan. Ehuru den enligt min uppfattning utgör en både farlig och onödig manöver. Trafiken kommer nämligen från södra Guldheden i riktning norrut, för att sedan svänga tillbaka söderut igen. Man kan lika gärna åka åt andra hållet via Doktor Allards gata.

Nu dog alltså tretton människor på bilismens altare. Jag anklagar ingen för bristande teknisk kunskap om vagnarna, eller för något obetänkamt beslut i att flytta dessa (de rullades okontrollerat drygt 2 km brant utför i uppåt 100 km/h, och mejade ned allt i sin väg, tills de spårade ur i växlarna vid Vasaplatsen). Nej, problemet är attityden att man alltid skall krypa för bilismen och stå tillbaka för dess förmodade behov av utrymme. Därför dog tretton Göteborgare. Attityden finns kvar, med risken att andra olyckliga händelser inträffar, till följd av samma tankegångar.



© Dags-Nytt 1976-2013