Reseberättelse från Kanada
avsnitt 3: Klippiga bergen

Jag åkte vidare med flyg till Calgary den 10:e september. Lite dumt kanske, men det var svårt att undvika flygningar kring detta datum i min tidsplan. Följden blev att jag på flygplatsen fick visa pass, legitimation biljetter, eller alltihop inte mindre än åtta gånger innan jag var ombord på flyget. Min 50e flygning för övrigt, sedan är det nog lika bra att tappa räkningen. Det gick bara två flygningar om dagen mellan dessa båda städer, vilket kan jämföras med ett dussintal mellan Stockholm och Luleå i Sverige.

Calgarys flygplats var bland de trivsammaste jag sett, med generösa utrymmen och informell atmosfär. Jag åkte ändå vidare direkt med flygbuss till Banff ("bääänfff"). Ett ställe som jag fått nys om, och på ren chans inkluderat i turen. För kanadensare är det nog lika betydelsefullt och populärt som både Sarek, Abisko och Åre tillsammans. Jag anlände i mörker på småtimmarna, och fick förstås en smärre aha-upplevelse när jag följande morgon drog bort draperiet från panoramarutorna i vardagsrummet. Berg, berg, jättestora berg runt omkring. Stan låg i en dal på samma höjd som Sånfjällets topp, och bergen var förstås ändå högre.

Jag gick ned till centrum för att hämta ut min hyrbil. På frågan om det var något särskilt som kan vara värt att tänka på för en Svensk på Kanadensiska vägar, blev det koncisa svaret; bilen är automat. Det var allt lite pirrigt att ge sig ut att köra en främmande bil i ett främmande land, men det gick faktiskt mycket lättare än jag trott. Även här hemma i soffan blir jag nervös vid bara tanken på att köra, men väl ute brukar det gå på rutin, som om någon annan egentligen styrde.

Det var förvånansvärt korta avstånd i klippiga bergen, med sevärdheterna som på ett pärlband efter varandra. Bara vyerna runt vägen var belöning nog för att ha tagit sig dit. Det mesta gick att se från bilen, eller efter en kort promenad. Det var översållat med rastplatser och parkeringar, och ingen trängsel vid denna årstid. På vintern är det dock oframkomligt på många platser, där vägen genom nationalparkerna kan passera 2000 meters höjd. Trädgränsen låg faktiskt på drygt 2100 meter. Intressant att jämföra med vår fjällvärld.

Lake Louise var ett litet samhälle några mil längre in i bergen, just där "Icefield parkway" (avgiftsbelagd) började. Jag kunde nog ha stannat hela dagen och beundrat sjöns grönfärgade glaciärvatten, och det vackra hotellet Fairmont Chateau vid norra änden. I detta samhälle ordnas vintertid tävlingar i störtlopp.

Första dagen åkte jag bara lite längre än så, nämligen till "spiral tunnels", där ett godståg korsade sig självt i olika nivåer. Tunneln gick i cirkel för att vinna höjd för järnvägen att ta sig över bergen. Den sista sevärdheten innan solen gick ned över bergen var Takakkaw falls, där vattnet störtade ned 254 m i Yoho river. Jag var helt ensam där i skymningen, vilket gav en speciell känsla av vemod.

En annan höjdpunkt på resan var en bussrundtur på en galciär, med sexhjulsdriven turistbuss med monsterdäck. Tydligen mycket populärt eftersom de hade över tjugo bussar (från 1982) för detta ändamål. Vid parkeringen och bussterminalen vid denna världens ände, fanns förstås en stor utställningslokal med souvenirbutik i två våningar. Glaciären ifråga var speciell på det sätt att smältvattnet rann vidare till tre olika hav. Jag stötte senare under resan också på två (tror jag) av de övriga vattendragen som börjar i dessa bergstrakter.

När jag skulle tanka bilen fungerade inte mitt VISA i Shells automat, så jag åkte över gatan till en annan tapp med betjäning. Sådan service är för länge sedan historia hos oss. När hyrbilen återlämnades var det ingen som brydde sig om att kontrollera eventuella skador, eller om den var tankad. Antingen åtnjuter vi Svenskar lite gott rykte trots allt, eller så är det AVIS som tillmäter sina kunder stort förtroende.

Lars