Reseberättelse från Kanada
avsnitt 2: Ottawa

Efter Montreal tog jag tåget till Ottawa, nationens administrativa huvudstad (i praktiken är det förstås Toronto). Staden bredde ut sig på båda sidor av Ottawa river, där den ena sidan var engelskspråkig, och den andra franskspråkig; Hull. De båda sidorna ligger i olika provinser, Quebec och Ontario, därav språkförbistringen.

Min B&B-värd talade båda språk obehindrat, men de andra gästerna var franskspråkiga (Schweiz och Montreal). Jag fick klart för mig att landet är delat av denna språkliga Berlinmur, där folk på vardera sida håller hårt på sina traditioner. Min värd blev nästan rörd till tårar när jag förkunnade att mitt intryck så långt var att, medan bilar och hus var amerikanska, så verkade befolkningen europeisk till sinnelaget (nog den finaste komplimang man kan ge).

Det är värt att notera att invånarna i den östra delen av landet var lika nordeuropeiska till det yttre, som man föreställer sig Sjöbo. Kanske är det därför som en del ("allt är fel i Sverige") förståsigpåare hävdar att några kulturella konflikter mellan invandrare och infödda inte finns i Kanada. Det kanske helt enkelt inte finns några invandrare i (östra) Kanada. Min värd hävdade att den västra delen av landet nästan enbart hyser asiater, men mer om det senare.

Först lite om Ottawa. I likhet med Washington verkar Kanadas huvudstad ha en mjukare och mer välkomnande framtoning än våra europeiska "brutala, brottsliga, hektiska, pulserande" huvudstäder. Se på respektive länders deckarserier, så blir denna inställning uppenbar. Undantagen är väl England och Tyskland, där filmer och TV ibland kan utspela sig någon annanstans än i huvudstaden. Jag har dock lite svårt att tänka mig en våldsfilm från Ottawa - och det är ju trevligt att slippa.

Jag besökte "museum of civilisation" - mycket imponerande. De hade till och med en egen avdelning med vikingar, och diverse vikingprylar fanns att köpa i en presentshop. Men efter ett par timmar började jag sakna något som ofelbart finns på andra museer i samma genre, nämligen Asien och Afrika. Det slog mig då att detta var ett museum över den Kanadensiska civilisationen. Fast ur deras perspektiv så behöver man kanske inte nämna detta.

I stadens centrum kryllade det av uteserveringar, något som skulle vara otänkbart i de flesta amerikanska städer. Matgästerna skulle helt enkelt inte få vara ifred från hemlösa som tigger mat och pengar. September till trots var det mycket varmt. Det gjorde det ganska attraktivt att sitta utomhus i kvällens mörker, med en öl och god middag för knappt mer än en hundring. Svensson kräver förstås ännu högre temperaturer och gratis mat, så endast u-länder duger väl som semestermål åt andra numera. Jag gillade dock Kanada, och har inga problem med prisnivån, så länge det inte är dyrare än hemma.

Anledningen för en kollektivtrafikentusiast att åka till Ottawa skall förstås också nämnas, nämligen stombussarna (Transitway) 95 och 97. Dessa körs till viss del på egna motorvägar, och med riktigt imponerande stationsanläggningar, där byte görs till lokala busslinjer. Under högtrafiken fortsatte också en del av dessa anslutningsbussar vidare till centrum, vilket ju inte är möjligt med spårtrafik. Tyvärr är detta ganska unika system något av ett hatobjekt bland spårtrafikälskare. Trots att jag själv är “spårvagnsidiot” (filmen Dodeskaden, av Akira kurosawa 1970), tyckte jag att detta var både ett intressant studium, såväl som ett fungerande koncept. Jönköpings citybussar, med linje 1,2 och 3 är den närmaste liknelsen man hittar i Sverige.

Ett annat påfund är O-train, dieseldrivna spårvagnar som nyttjar en godsjärnväg med gles trafik. För detta system planeras en utbyggnad så småningom. Den politiska oenigheten om detta har dock varit stor i många år. Här finns förstås också en konflikt gentemot stombussarna, såtillvida att dessa på lång sikt kan komma att ersättas av spårvagnen. Förutom Ottawa Transpo, finns naturligtvis ett eget bussbolag för den andra staden - Hull, tvärsöver Ottawa river. En gång i tiden hette faktiskt Ottawa "bitown", alltså två städer. Många nybyggen var på gång i stadens utkanter, och stadsplanen som tillämpas är något oamerikansk. Större vägar är förvisso raka, men i de stadsdelar som omges av dessa, finner man slingrande gator och en ganska fri kvartersbildning.

Lars